Det är ingen vanlig morgon på tunnelbanan i centrala London. Det är spänt och människor är mer vakna än vad de varit på många år. Det är dagen efter de brutala terroristattackerna i Paris. Istället för att undvika varandras blickar synar vi idag varandra från topp till tå. Paranoian har slagit till och ingen litar på någon. Jag ser en ensam kvarglömd ryggsäck bli omhändertagen på stationen samtidigt som de spärrar av området. Det går inte att vara för försiktig nu. Att den allmänna tilliten och säkerheten har fallit mot marken likt krossat glas är precis vad de ville åstadkomma med sina attacker. Värst av allt är rädslan, en rädsla jag själv inte ens kan fly från. Under middagstid när tunnelbanestationerna är fullkomligt proppade leder mina ben mig ut mot en buss istället. Offentliga samt folkfyllda platser har kommit att bli något vi fruktar. Terrorattacker och massmord händer med jämna mellanrum, "men nu är de nära", tänker det engelska folket. "Vi står näst på tur." Men tänker vi så har vi redan förlorat. Låter vi deras dåd leda till daglig terror så har vi i princip redan gett upp. Vi ska inte leva i rädsla. Vi är fler, vi är starkare och vi kämpar för något så viktigt som vår frihet till egen tro och yttrandet av den. Låt inte förödelserna påverka de val du normalt hade gjort. Jag står inför en flytt närmare centrala London, närmare osäkerheten trots att jag för några dagar sedan nästan valde en betydligt avlägsnare lägenhet. Idag när det är dags att lämna kontoret tänker jag bege mig mot Londons största tågstation och ta tunnelbanan hem. Ingen skräck i världen kommer få mig att ta bussen igen. Livet fortsätter och vi kommer ställa oss upp rakryggade varje gång. För vi har något IS inte har - varandra.
Jasmine Said
Vi är fler, vi är starkare och vi kämpar för något så viktigt som vår frihet till egen tro och yttrandet av den.