Jag låser upp dörrarna till biblioteket och hälsar dagens första besökare välkommen.
Han hejar glatt och vi småpratar som vi alltid gör.
Han berättar om det som hänt sedan förra gången han var in och jag frågar lite om det som jag funderat över sedan sist vi sågs.
Efter en stunds prat om livet sätter han sig tillrätta i en fåtölj för att läsa en tidning.
När jag sedan ställer mig bakom receptionsdisken funderar jag på hur många människor som jag egentligen lärt känna under det här året.
Det är många nya människor som passerat och många livsöden som berättats och stannat kvar i mig.
Livsöden som fått mig att bli klokare och så mycket mer förstående.
Det är så rackarns lätt att döma hunden efter håren, men om man tittar noga under pälsen är vi alla rätt lika.
Vi bär nämligen alla på saker, vissa mer än andra, men alla har vi ett bagage.
I en receptionsdisk på ett bibliotek lastas det ofta ut saker ur detta livsbagage. För vi människor behöver få lasta ur.
Vi behöver någon som lyssnar och vi behöver någon som gör bagaget lite lättare att bära. För lättare blir det om vi får berätta.
Om man tittar noga under pälsen är vi alla rätt lika.
Och ibland är den bästa lyssnaren den som inte har någon känslomässig koppling till vare sig bäraren av bagaget eller de historier som är nedpackade däri.
Jag har lärt mig mycket det här året på biblioteket, om andra människor och därigenom om mig själv.Jag har fått bekräftat varje dag att alla som arbetar på platser som denna har en viktig roll att fylla.
Människor som jobbar med eller för människor gör stor skillnad genom att lyssna på de som vill berätta.
Att ta sig tid och ställa en liten fråga och sedan följa upp det som sades sist är så oerhört viktigt.
Det är inte svårt alls och insatsen som görs generar en massa både för den som får berätta och faktiskt, även för den som lyssnar.
Tro mig.
Sofie Hedman