När jag var barn trodde jag att vuxna människor gav varandra vin och blommor för att de hade dålig fantasi. Idag, när jag själv går på vuxenkalas, känner jag en enorm tacksamhet över att vara fantasilös, för fantasilös betyder nämligen att spela sina kort säkert. Detta skriver jag från insidan av mitt stilrena och vitt inredda hem, med god kännedom om att det är långt ifrån alla som finner min stil god.
Det händer ibland vi får för oss att komma med gåvor i form av heminredning till andra vuxna som vi inte känner allt för väl. Detta är för mig ett mysterium och något ganska lidelsefullt. För helt ärligt, med handen på hjärtat nu- hur många människor vet egentligen hur deras bekanta väljer att inreda sina hem? Hemmet är för de flesta något djupt personligt. Element som inte går i harmoni med det som vi tycker är snyggt göms i garderoben, omvandlas till gåbortgåva eller till "de där sakerna vi använder i stugan". Jag är långt ifrån otacksam, jag uppmärksammar bara en mycket obekväm sanning här. Vi vill inte att andra människor ska göra för personliga närmanden i vårt innersta. Att behöva titta på en ohyggligt ful kaffekopp, som för övrigt är den enda av sitt slag i din annars perfekta servis, är inget annat än vardagligt självplågeri.
Därför har jag som princip att vara fantasilös när det kommer till artighetsdansen. Inte för att jag saknar fantasi, utan för att jag faktiskt bryr mig om mina bekanta. Min tumregel är: går det att äta eller sniffa så är det bra.
Ibland måste man ifrågasätta det som anses vara artigt, för det är faktiskt inte alltid särskilt smart. Är det smart att köpa saker som ingen vill ha? Den artigaste av artiga svarar med största sannolikhet nej på den frågan. Däremot kommer den artiga att vänligt tacka för den fula porslinsprydnaden och säkerligen kontra med en minst lika oönskad ljushållare. Vi behöver inte fler fula prylar, vi behöver fantasilöshet.
Micaela Löwenhöök
Jag är långt ifrån otacksam, jag uppmärksammar bara en mycket obekväm sanning här.