Vi ser hennes ryggtavla en bit bort och kvar sitter vi, med två tallrikar och otaliga osagda meningar. Vi tittar på varandra och ingen av oss vet vart vi ska börja. När vi väl börjar prata inser vi vad vi skulle ha sagt och vad vi skulle ha gjort, men det känns lite sent att resa sig och säga vår mening. Så vi tiger och äter vår lunch.
Varje vecka äter vi på samma ställe. Samma dag och samma klockslag. Vi beställer ofta samma sak och ibland ställer vi frågan om det går för sig att göra en liten ändring i rätten vi beställt. Ibland möts vi av ett leende och ett självklart. Men lika ofta möts vi av en allvarlig uppsyn och ett absolut inte, det går inte för sig.
Den här gången är det ett självklart som möter oss i kassan, så vi känner oss nöjda när vi bär våra brickor till det bord där vi oftast sitter. Vi sätter oss till rätta och börjar prata om jobbet, om livet och om det stora och det lilla. Det är som vanligt ett välkommet avbrott i jobbstressen.
Vi ser henne komma emot oss, med en tallrik i ena handen. Hon sätter ner den och tar sats, sen säger hon att det inte är okej att göra den ändring vi bett om. Det tar tid och det blir jobbigt för den som ska göra maten. Så, då vet vi. Glöm att ens försöka be om det nästa gång. Punkt. Med det sagt går hon därifrån, tillbaka in i köket.
Vi lever i en värld där allt mer och fler saker handlar om service. Utbudet runt omkring oss är så stort och möjligheterna är nästintill oändliga. Ingenting är självklart längre, passar det inte kan man alltid hitta andra alternativ. De finns och man behöver knappt leta dem numera. Vare sig det handlar om kläder, prylar eller som nu, en snabb lunch en helt vanlig onsdag.
Därför konstaterar vi, när vi ser hennes ryggtavla försvinna bort, att det kanske är dags för oss att byta lunchställe. Kanske finns det andra alternativ nästa vecka och kanske finns det ett ställe där vi alltid kommer att mötas av ett självklart. Jag tror inte att vi behöver leta speciellt länge.
Sofie Hedman
Passar det inte kan man alltid hitta andra alternativ.