Jag går till bokhyllan och rotar för att kanske hitta något att läsa. På en av böckernas rygg står det Bastuträsk 100 år. Jag plockar ut boken för att bläddra lite och ut ur boken faller ett löst blad ner till golvet. Ett blad som blev ett tillägg efter det att boken hade tryckts och handlar om PRO:s historia i Bastuträsk.
Nu kanske du gäspar högt och tänker, hur kul läsning är det på en skala? Visst, här räkas du upp fakta men i texten finns också berättelsen om en gemensam dröm och en beslutsamhet utöver det vanliga. En över 20 år lång kamp och politisk strid för ett eget äldreboende i Bastuträsk.
Historien rymmer också berättelsen om två goda kamrater, fritidspolitiker och socialdemokrater, som kämpade i hård motvind inom sitt eget parti. Och det är under den här striden som man för första gången hörde uttrycket ”partipiskan.”
Men trots piskor gav man inte upp, utan fortsatte att oförtrutet jobba vidare. Fortsatte att ihärdigt uppvakta landsting och kommun bara för att åldringarna, boende i sin egen hembygd, inte skulle behöva ryckas upp från sin trygga omgivning. Inte skulle behöva flytta de tre milen in till Norsjö i samma stund som de inte klarade av sin egen vardag.
1987 når man äntligen fram, då tog kommunfullmäktige i Norsjö beslutet att bygga ett äldreboende i Bastuträsk. Samma år sattes spaden i jorden och 1988 flyttade de första åldringarna in.
Trots den lite trista ingressen så rymmer alltså bladet historien om några människors envisa kamp för sin egen hembygds bästa. En övertygelse om att det faktiskt går att skapa en förändring trots att uppförsbacken ibland känns oändligt lång.
Samtidigt som jag lägger tillbaka det lösa bladet i boken kan jag inte låta bli att tänka,
”Vilka blir de politiker som till slut tar striden för vårt lasarett?”
Mikael Karlsson
Historien om några människors envisa kamp för sin egen hembygds bästa.