När jag börjar skriva den här krönikan är det tio dagar kvar till valdagen, och valdebatterna är för oändligt många.
Aldrig tidigare under min tid som väljare har vi haft ett så komplicerat parlamentariskt läge.
Så länge som Alliansen och de ”Rödgröna” mest liknar barngrupper i sandlådan som ilsket stampar fast åsiktsskillnaderna, känns situationen skrämmande.
Vi har också att ta ställning till dem som sitter ensamma längst borta till höger och leker ”två slår den tredje” i sin egen fyrkantiga låda. Med en suck tar jag en paus.
När jag nu på nytt satt mig i krönikeläge framför tangentbordet är det dagen före den stora dagen.
Jag har ägnat de senaste kvällarna åt tre långa partiledardebatter. När ord står mot ord och fakta står mot alternativa fakta, är det svårt att avgöra vem som sitter inne med sanningen.
”Lögn, förbannad lögn och statistik”, är Mark Twains berömda ord när han förklarade att det går att bevisa vad som helst genom att vrida på siffror så det passar ens syften.
Citatet känns aktuellare än någonsin.
Lögn, förbannad lögn och statistik, är Mark Twains berömda ord - som känns aktuellare än någonsin.
Min slutsats efter att ha nött tv-fåtöljen i väldigt många valrelaterade timmar är att det i nuläget inte hade varit helt fel med den av Kristdemokraterna så plötsligt mördade Decemberöverenskommelsen.
Under de närmaste veckorna skulle den ha kunnat rädda oss från mycket elände, oavsett vilket av de två traditionella blocken som blir störst.
När den här krönikan går i tryck är valet avgjort, och jag tänker vänta med att avsluta texten tills dess att vi har fått ett resultat.
Yr- och nyvaken efter valnatten undrar jag frågande hur det blir när alla har utropat sig till vinnare.
Vem ska då som stadsminister stå överst på prispallen, och vilka partiblommor är bundna i segerbuketten?
Christina Ohlsson