Det finns något så fint och nobelt i uttrycket ”ordet är fritt”. Att så långt lagen räcker få ge uttryck för sina åsikter är något som jag mer än en gång hyllat, inte minst i det här lilla utrymmet av yttrandefrihet.
Nu vet jag att det finns kvittrande fåglar som inte anser att ordet är helt fritt, speciellt när det kommer till att kvittra om andra fåglar. Om det tänker jag inte säga så mycket, men man kanske bör inse att det finns en och annan ordningsregel i vår tillvaro, och att det helt enkelt ska vara så.
De flesta av oss är dock överens om att yttrandefriheten är något bra. Kanske det är för den som vi höjer våra glas vid högtidsdagarna? Alltså, när vi låtsas att vi firar Jesusbarnet eller midsommaren firar vi omedvetet vår otroligt exklusiva tillvaro i ett land där det mesta är möjligt. Exklusiv är förresten en underdrift – ren och skär lyx är vad det är. Därmed blir en anhängare av frihet lite smått förbryllad när ack så många väljer att missbruka det andrum som kanske är just det som gör att vi är ett av världens lyckligaste folk (åttonde närmare bestämt). Jag tänker inte linda in det mer än så – att anonymt ge uttryck för skarpa åsikter är fegt och inte minst att missbruka den förmån vi har i Sverige. Varför ens ge uttryck för en åsikt om diskussionen inte kan fortsätta? Gnäll-lappar i tvättstugan, sura insändare och inlägg i webbforum som saknar känd avsändare gör endast en människa lycklig – den okände skribenten. Visst är det härligt att sitta på sin kammare och känna sig överlägsen alla andra ibland, men jag lovar att det varken gör grannen, hundägaren som inte plockar upp efter sig, de som vill bygga höga hus, politikerna, kommunen eller omvärlden klokare på sikt.
Så, nästa gång en het åsikt ska vädras i det offentliga vill jag att den anonyme tyckaren ska tänka på att ingen minns en fegis och att senapssill och nubbe är fantastiskt och få förunnat.
Micaela Löwenhöök
Visst är det härligt att sitta på sin kammare och känna sig överlägsen alla andra ibland.