Några minuter, kanske femton eller möjligtvis tjugo, är allt som behövs. En kvarglömd mobil på ett skåp i skolan, ögon som ser och en hand som plockar åt sig. Det är allt som behövs. Några minuter och den är borta. Kvar är en massa tårar, för i en mobil finns livet för en trettonåring och när tankarna tillåts rusa kommer obehagskänslorna. Tänk om någon kommer åt det som är skrivet, fotograferat eller allt som överhuvudtaget existerat under åren som gått. Tänk om.
Vi letar och vi efterlyser. Vi tar till säkerhetsåtgärder som kanske kan skrämma upp tjuven, men mobilen är borta. Kvar är känslan av att någon tagit sig in bakom hennes skärm och in i hennes liv. Kanske är det någon på skolan som har den och kanske är det många som vet var den har tagit vägen. Kanske är det någon som passerar henne dagligen i korridoren som numera har hennes liv i sina händer eller kanske är den slängd och begraven någonstans. Kanske kommer den aldrig att återfinnas. Det finns alldeles för många kanske i historien om den försvunna mobilen och den ovetskapen är inte kul.
Det finns alldeles för många kanske i historien om den försvunna mobilen och den ovetskapen är inte kul.
Tillfället gör tjuven sägs det och i min värld är det rackarns otur att just den personen passerade under det korta tidsspann som mobilen låg lämnad på skåpet i skolkorridoren. Att just hen passerade och att just hen inte kunde motstå att plocka åt sig den, det är en rackarns otur och en viktig fråga om moral. Men tillfället dök upp och plötsligt var mobilen i någon annans hand.
Hon är inte utan mobil länge, för vi löste det. Men det kostade oss en hel del och det är surt. Men allra surast är att alla hennes förevigade minnen är borta och det går inte ersätta, av allt är det detta som känns värst. Några minuter, kanske femton eller möjligtvis tjugo, var allt som behövdes för att några år skulle gå förlorade.
Sofie Hedman