Advent måste vara ett sätt att kompensera oss som lever i närhet av polcirkel med de konsekvenser som de medför. Advent och julen är bokstavligen talat ljuset i det totala mörker som vi valt att bosätta oss i. Mat, utsmyckningar, belysning, presenter, sånger och stämning förgyller vår tillvaro så att vi nästan glömmer bort eländet.
Jag älskar julen. Om julen vore en flickidol skulle jag vara den som stod längst fram i folkhavet framför scenen, hysteriskt skrikande och viftande med armarna. Samtidigt som jag dyrkar allt som hör julen till är jag också en stark traditionalist. Fram till första advent ska det vara totalt julfritt. Sedan, på första advent, då blir det åka av. Julpyntet ska harmonisera med den övriga inredningen, jullåtarna spelas oavbrutet, julklappsrimmen är de roligaste i mannaminne och de hemmagjorda lussebullarna är perfekta. Fästmannen föreslog plastgran en gång och jag trodde jag skulle få ett nervöst sammanbrott.
För många blir julen, som den idyll den förväntas vara, en tid av stress och känsla av otillräcklighet. Filmen Tomten är far till alla barnen är inte bara en fantastisk kavalkad av Sveriges skådespelarelit, det är en snabblektion i nutidshistoria. För många blir också julen en påminnelse om ensamhet och utsatthet. Det är sådant som en julfascist som jag själv måste påminna mig om medan jag diskret undviker halvfabrikatet på den uppsjön av julbord som arbetsmånaden december för med sig.
Människor borde alltid ställa upp för varandra, och julen kanske kan vara det perfekta tillfället för att visa lite extra kärlek till medmänskligheten. Alla mår bra av att visa kärlek och omsorg. Till och med halvt småsinta människor som jag själv som tittar lite snett på de som inte handrullar sina egna köttbullar mår bra av att ställa upp för de som har det svårt. Gud jul alla Norranläsare!
I JULETID Alla mår bra av att visa kärlek och omsorg.