Alla som åker Vasaloppet måste övervinna både fysisk smärta och negativa tankar. I mina ögon är ni alla hjältar.
I fredags ledde jag nästan ett av Vasaloppsveckans många lopp. Jag låg visserligen inte allra först, men jag fanns med i ledarklungan. En position som jag hade under några skälvande inledningssekunder av tävlingen. Loppet var den tre mil långa Kortvasan som inledde skidfesten i Dalarna. Årets Kortvasa var min femte i ordningen och dessutom ett av mina värsta lopp i Vasaloppsspåren. Det gick inte alls bra. Från att i fjol ha gjort min bästa tid, 1 timme och 7 minuter, till att i år klappa igenom och gå i mål 30 minuter långsammare. Hur hänger det ihop – från ledning till fiasko? Nåväl, vi tar det från början.
Mitt startnummer var 664 vilket betydde att jag startade i första startled. Han är duktig tänker nog många, men inte då. Allt handlar om att vara snabb, men inte i spåret utan vid anmälningen. Tidig anmälan ger dig en plats långt fram. Så där stod jag med förhoppningar om att kroppen och skidorna skulle ta mig snabbt och elegant ner till Mora.
När väl starten gick var jag snabbt iväg, allt kändes perfekt. De elva kilometerna upp till kontrollen i Hökberg gick ganska bra. Jag var visserligen trött när jag hällde i mig en mugg med blåbärssoppa, men det var under de följande kilometerna jag började förstå. Årets upplaga av Kortvasan skulle för min del te sig helt annorlunda än förra årets positiva upplevelse.
Att det gick trögt i spåren kände jag tidigt, men att det skulle bli så jobbigt var jag inte alls förberedd på. Tröttheten blev bara mer och mer påtaglig. Förra årets glidvilliga skidor var bara ett minne blott. I år var snön min fiende. Den ville liksom inte unna mig den där njutningen som bra glid innebär. Jag kan inte skylla på att mina skidor var sämre än någon annans, alla hade dåligt glid. Mina bristfälliga förberedelser i kombination med trögt före blev alldeles för mycket för min otränade kropp. Det fanns liksom ingenstans att återhämta sig.
Jag har många gånger funderat på att åka Vasaloppet i sin hela längd, men tvekat. Nu förstår jag varför. När jag gled eller rättare sagt hasat mig i mål efter tre mils åkning var alla mina krafter slut. Bara tanken på att åka ytterligare sex mil kändes svindlande och skulle i det läget ha varit helt omöjligt att genomföra.
Loppet är nu historia, men för de 15 800 som ska åka huvudloppet på söndag har det inte ens startat. På söndagsmorgonen, sätter jag mig framför tv:n med min stukade självkänsla. Soffan är nog mitt rätta element ...
Nästa år är ett nytt år och då är jag (kanske) redo att anta utmaningen att åka de nio milen mellan Sälen och Mora. Vi får se hur det känns i soffan efter nio mil.