Foto: Fredrik Sandberg / TT.
Ingen kan ha undgått att märka att ljuset återvänt till Västerbotten. Omställningen från becksvart mörker till strålande solljus sker explosionsartat och mitt sinnelag hinner inte vänja sig vid förändringen. Jag slits mellan en önskan om att vistas utomhus och vikten av att börja vårstäda. Dammråttorna, eller änglatofflorna, som min vän Eva kallar dem, kommer krypande upp ur vrårna, lyssnar spejar och trippar fram på tårna. Ett tunt dammlager ligger som en dimma över hyllorna och i fönstren ropar krukväxterna efter ny och näringsrik jord.
En söndag när vårsolen lyste in genom fönstret satt jag och spelade på mitt piano, ett Malmsjö Student från 1967. Vår son kom förbi, greppade vår bas och spelade med. När vi slutade sa han: "Vet du mamma, jag tror att nuförtiden spelar du mer på pianot än du dammar det. Så var det aldrig när vi var barn".
Efter en okulär besiktning av instrumentet förstod jag genast vad han menade och blev först ganska glad. Att spela piano en söndagsförmiddag istället för att dammtorka måste väl ses som något positivt. Trots detta öppnades städskåpet senare under dagen. Jag var tvungen att tillgripa såpvatten till trasan som dansande över de vita och svarta tangenterna spelade stora rengöringsvalsen. Men jag vore inte ärlig om jag inte erkände att jag skämdes över hur välbehövligt det var.
För mig är våren en påfrestande tid och säkert är vi många som skulle må mycket bättre om vi kunde släppa några "måsten", skruva ner alla stora förväntningar och "skaka av oss Luther".
Nu ska jag leva som jag lär och ta med mig min radio och gå ut och sätta mig i en solstol och lyssna på "kropp och själ". Änglatofflorna får ligga kvar ännu en tid och krukväxterna får klara sig med några gröna näringspinnar och en skvätt vatten.
Christina Ohlsson
Att spela piano en söndagsförmiddag istället för att dammtorka måste väl ses som något positivt.