När jag kom hem till Skellefteå dagen före midsommarafton hämtade äldste sonen och hans blivande fru mig på flygplatsen. Väl hemma gav de mig ett paket. ”Det är en försenad morsdagspresent” sa sonen och log lite pillemariskt. Jag öppnade paketet och där låg en t-shirt med texten ”Världens bästa farmor”. Eftersom jag redan är farmor till en hund tänkte jag först att de liksom ville tala om för mig att jag är en bra hundvakt och att jag kanske ville visa det för hela världen. Det tog några sekunder innan jag fattade. Det var inte hunden de syftade på. Det var något helt annat. Jag ska bli farmor. På riktigt.
I förra veckan fick jag se den första bilden. Och då svämmade farmorshjärtat över. Det var en ultraljudsbild. Och känslan var himlastormande. Där låg ”Liten” och viftade med sin lilla mikrohand i en high-five till alla stora människor på utsidan. En minimänniska, stor som en jumboräka ungefär. Som blivande farmor har man förresten vissa rättigheter. Man får ge sina barnbarn smeknamn. Så jag har bestämt mig att kalla bäbisen ”Liten”. Jag antar att jag får ompröva det smeknamnet om några år men just nu känns det helt rätt. Även om en jumboräka låter stor så är den ju relativt liten.
Nu blir det några månaders väntan. Det är inte dags förrän i januari. Tills dess har jag gott om tid att fundera på mys och roligheter tillsammans med ett barnbarn. Mor- och farföräldrar får ju vara nästan hur tokiga som helst. Jag undrar vid vilken ålder jag kan introducera ostkrokar till frukost? Äta socker på plättar? Ta av oss barfota och springa ut i regnet utan regnkläder? Plaska i lerpölar? Bygga kojor och läsa sagor? Klä ut oss, spela musik på högsta volym och dansa som galningar tills vi faller ihop i en skratthög på golvet? Sådana viktiga saker ska jag fundera på.
Liten, jag ska göra mitt allra bästa för att bli världens bästa farmor <3
Lena Långdahl
Jag undrar vid vilken ålder jag kan introducera ostkrokar till frukost?