På mitt jobb finns det inga gränser för samtalsämnena vid fikabordet. Och kombinationen av högt och lågt, existentiella livsfrågor, politik och rent blaj är extremt välgörande. Just den här dagen hamnade vi på det lite högre planet och började prata hur mycket vi känner oss som det kön vi tillhör. En knivig fråga och ett veritabelt minfält i vissa kretsar. Och kanske just därför extra intressant.
Jag är född kvinna. Mitt biologiska kön är kvinnligt. Jag kryssar i boxen för kvinna när jag svarar på enkäter. Och de få gånger jag talar om mig själv i tredje person kallar jag mig hon. Men känner jag mig särskilt mycket som en kvinna? Överensstämmer den jag är med det paket av specifika egenskaper som vi tycker att en kvinna ska ha för att vara just en kvinna? Tveksamt.
Vid 40-års ålder är jag förvånansvärt nöjd med att bara vara jag – en människa bland människor.
Jag handlar ofta kläder på herravdelningen, mina rörelsemönster är inte särskilt kvinnliga, jag är dålig på att vara familjens projektledare, jag har svårt att känna mig bekväm i somliga ”kvinnliga” sammanhang och jag är överlag rätt dålig på att utstråla vad det nu än är som man ska utstråla som kvinna. Är jag mer man då? Näe, inte det heller.
För samtidigt är jag en jävel på att vara duktig och snäll flicka. Jag har en formidabel förmåga att ta ansvar för män i olika situationer, få dem att känna sig intressanta och sedda. Utan krav på motprestation såklart. I de här sammanhangen har samhällets normer gjort mig till en värdig och underdånig representant för mitt kön.
Summa summarum, jag känner mig varken som särskilt mycket kvinna eller särskilt mycket man. Jag känner mig inte särskilt icke-binär heller. Och egentligen, varför skulle jag? Vid 40-års ålder är jag förvånansvärt nöjd med att bara vara jag – en människa bland människor. Någon annan etikett behöver jag inte.
Caroline Thorén