Inför vintermörkret utkämpar mina inre känslor en hård kamp. Ena stunden ser jag fram emot att snötäcket och mörkret ska dölja skavankerna i trädgården och osynliggöra smutsränderna på fönsterrutorna, för att i nästa stund avsky att behöva dra på mig varma underkläder. Jag kan visserligen längta efter att en vinterkväll få tända en brasa och kura ihop mig i min favoritfåtölj, för att i nästa stund gruva mig för att behöva skrapa isiga bilrutor.
Som tur är kommer julen just när det är som svartast. Själv blir jag som barn på nytt under adventstiden när jag får packa upp våra jullådor. På en låda står det "Advent". I den lådan ligger ett antal elektriska fönsterljusstakar som verkar bli fler för varje år. I vanlig ordning lyser inte alla efter elva månaders förvaring, och det tar en avsevärd tid att utröna vilken liten lampa som är trasig. Lön för mödan är sedan när deras varma ljus sprider julstämning i hela huset.
Låda nummer två packas upp till Lucia. Förutom med ett luciatåg passar jag på att smygpynta med lådans alldeles för många tomtar.
Den tredje lådan är märkt "Julgran" och packas alltid upp kvällen före julafton. Då vi sedan många år tillbaka nöjer oss med en bordsgran blir mycket mer än halva lådan ouppackad. Men vem kan slänga julgranspynt? Inte jag.
Varje januari bestämmer jag mig för att till nästa år minska ner på pyntandet och "jula" med måtta. Jag har en mycket god väninna som borde bli min förebild. Förutom ljusstakarna i fönstren och en krans på dörren har hon en tygtomte i en burk i köket. När julen närmar sig lyfter hon på locket och drar upp halva tomten. Till Tjugondag Knut blir han åter nerputtad under locket, och så är julen hos á Eva slut.
En god och måttfull jul önskar jag eder.
Christina Ohlsson
Varje januari bestämmer jag mig för att till nästa år minska ner på pyntandet och jula med måtta.