Jag balanserar mina två kaffekoppar fram till kassan och hamnar bakom en äldre man i kön. Jag plockar i ordning mitt betalkort och klämmer fast det tätt mot ena kaffekoppen, allt för att betalningen i kassan ska gå så smidigt och så fort som möjligt.
När det blir den äldre mannens tur stannar han upp i betalningen och ställer en fråga till mannen som står bakom kassan. Kan det möjligtvis ha varit så att det var han i kassan som jobbade sist han var in? Mannen i kassan tittar lite frågande på den äldre mannen, som ursäktar sig och fortsätter sin frågeställning.
Jo, det var ju så att han varit in på macken för ett tag sen. Det blir ju inte så ofta, eftersom han är från Umeå och det är ju en bit att köra. 13 mil för att vara exakt. Men, i alla fall. Förra gången han besökte macken råkade han faktiskt ta fram fel betalkort och då blev ju även koden fel. Tokigt nog.
Mannen skrattar glatt åt fadäsen och jag klämmer mitt kort lite extra mot kaffekoppen, känner stressen i magen och inser att det kommer att ta ett tag att få betala. Men sen andas jag, både en och två gånger och frågar mig själv vad jag stressar till. Egentligen har jag ju inte bråttom alls. En skön biltur ligger framför mig, en biltur utan någon riktig tid att passa. Så, varför stressa?
Jag ler därför mot mannen i kassan och han ler tillbaka. Den äldre mannen får berätta sin historia klart, betala med rätt kort och sen går han glatt ut till sin vinröda Volvo för att köra de 13 milen hem till Umeå igen. Han är inte det minsta stressad och när jag går ut från macken, balanserandes på två kaffekoppar, känner jag ett härligt lugn i hela kroppen.
Sofie Hedman
Egentligen har jag ju inte bråttom alls.