Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT.
Mitt öga fastnade på en händelse i kalendern den 19 november. Då infaller internationella mansdagen. Vad är nu detta? I samma stund gjorde den logiska hjärnhalvan kopplingen till den internationella kvinnodagen (när nu den är?) och föreslog att den 19:e med största sannolikhet är motsvarande firande för herrarna.
Jag är lika intresserad av att fira könen som jag är av att skaffa husvagn, det vill säga noll. Däremot kan jag inte undgå att notera skillnaden i beskrivningarna av de två "högtiderna". Internationella kvinnodagen firas för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen. Internationella mansdagen fokuserar på mäns hälsa, uppmärksammar mäns bidrag till samhället och lyfter positiva manliga förebilder. Mäns storhet å ena sidan och kvinnors utsatthet å den andra. Dagarna skapar distans mellan kvinnor och män som jämlikar. Bättre vore väl att slå ihop dem till en internationell människodag där vi hyllar jämställdhet? Nog förekommer det orättvisor mellan oss människor här i välden, men att fokusera för mycket på ett av könen är att förstärka bilden av att vi är olika. Låt mig ge ett exempel: där hemma blir ingen utmärkt som duktig för att ha utfört hushållssysslorna. Detta med anledning att både jag och min make har exakt samma förutsättningar att lyckas manövrera en dammsugare eller vända en omelett. Det krävs varken fysisk eller särskilt mycket intellektuell talang för att sköta vårt modesta hushåll. Därför finns det ingen som helst anledning att tro att en av oss skulle vara mer eller mindre lämpad. Det är insikter som dessa som gör mig redigt less på dängor som "kvinnor kan!" Ja det är klart de kan, och det kan även han, hen och dem. Det är kanske av just den anledningen som jag ändå kommer att vifta med nån vimpel eller vad man nu gör den 19:e, för att påminna mig om att männen minsann också kan, och att vi hädanefter aldrig ska uppmärksamma det igen.
Micaela Löwenhöök
Ja det är klart de kan, och det kan även han, hen och dem.