”Vad läser du?” Frågan kom som en kommentar till ett foto på Instagram. Jag hade medvetet valt att inte lägga skärpan på bokens text utan på filen som boken låg på. Det var inget självklart val att svara ärligt på frågan. Jag skrev ett svar, raderade och funderar på hur jag ska uttrycka mig. ”En tramsig chick-lit” svarar jag efter en tids betänketid och sedan blir jag irriterad.
Varför är jag med och skapar det kyliga klimat som jag så gärna vill förändra. I och med att jag väljer att lägga till ”tramsig” så har jag även visat att det minsann inte är en högkvalitativ bok jag har valt att sysselsätta mig med.
Som om svensklärare har bokhyllor fullproppade med enbart svåra, prisbelönta och pretentiösa litterära verk? Murakami, Oe, Tranströmer och Naipaul ryms alla i min bokhylla, men där finns även Keys, Backman, Dillon och Ingemarsson. Feel good böcker som jag med glädje läser, men som jag inte riktigt lika gärna trycker upp under näsan på förståsigpåare.
Märkligt beteende det där. Jag vill att människor i min närhet ska läsa, möta litteraturen i alla möjliga olika former och lära sig att älska den skrivna texten, men jag kan inte alltid stå bakom och stötta den kommersiella, publika och lättillgängliga litteraturen.
Om inte jag som utbildar och handleder unga vuxna i skrift och läsning kan tillåta ett öppet och varmt läsklimat hur ska jag då kunna tro att läsandet kommer att öka i hemmen?
Skämmes Linda. Skämmes!
Just nu läser jag ingenting, tiden har ätits upp av annat, men nästa gång jag svarar på frågan ”vad läser du?” blir det ett rakt svar oavsett vilken genre boken tillhör. Och detta utan att lägga till nedlåtande epitet som ”tramsig” eller ”fjantig.” Så det så.
Linda Olsson
Nästa gång jag svarar på frågan vad läser du?blir det ett rakt svar.