Jag hade kunnat välja att amma mina barn. Det blev inte mitt val. Mitt val sticker i en del i ögon. Människor tar sig friheten att berättar om sina åsikter för mig. ”Du vet väl om att du inte kommer komma barnet lika nära om du inte ammar.”
Hade jag kunnat hade jag gett mina framtida barn det, men jag kan inte. Mitt val var ett måste. Jag bär på BRCA1, en genmutation gör att jag löper 60-80 procent högre risk att drabbas av bröstcancer än genomsnittskvinnan.
Är mitt val att operera bort mina bröst fortfarande själviskt? Min familj lider redan av cancerhelvetet då många i min släkt redan har drabbats. Är det själviskt att jag gör allt i min makt för att aldrig bli den vars bröst syns på dystra röntgenplåtar med mitt personnummer? Är jag fortfarande självisk som vill göra allt i min makt för att bespara min älskade omgivning det?
Jag kommer ha fejkbröst, jag kommer inte kunna amma eventuella framtida barn. Det beslut jag har gjort är för min egen skull, för min familjs inklusive eventuella framtida barns och för samhällets skull.
Tro mig, jag sparar er enorma pengar genom att förebyggande cancersjukdom. Och visst är det så att inte alla kvinnor kan amma sina barn - av andra anledningar.
Jag lovar er att när jag tittar på mina fejkbröst känner jag mig fortfarande som en kvinna. Att jag gjort allt jag kan för att en dag få bli mamma och för att kunna se de framtida älskade trollen växa upp. Att jag gjorde det för att kunna fortsätta att vara den bästa dottern, systern, flickvännen, vännen och gudmor jag bara kan vara.
När jag såg mig själv första gången efter operationen var jag mörbultad och jag log så mycket inombords att det syntes på mig. Jag log för att ytterligare en börda hade släppt taget.
För att vara kvar valde jag det. Jag valde livet och min framtid mot bröst och för det är jag minst lika mycket kvinna.
Alexandra Andersson
Är valet att operera bort mina bröst fortfarande själviskt?