Foto: Bildmontage/TT.
Min första förälskelse hette Johnny Tillotson. Han var supersnygg, hade sammetsröst och sjöng i Hylands Hörna på TV: Send me the pillow that you dream on, so darling I will dream on it too…
Men distribution av kudde lät sig inte göras. Vi hade postväska.
Ute på landet fick byborna posten i gemensam väska. Denna tömdes på ombudets köksbord, posten sorterades och var och en hämtade sin dagliga skörd. Tant Alma skrockade och överlämnade ett brev adresserat till mig: Jo, jo, nu har det kommit ett friarbrev, jo, jo.
Detta utspelade sig under en tidsperiod då väntan fortfarande var ett vardagligt begrepp. Då vi fortfarande fann oss i att företeelser skulle ske om ett tag. Då vi förlitade oss på slumpen, eller kanske till och med ödet.
Alltså en tid långt före Google och vår nuvarande svar-helst-samma-sekund-tid.
Vi väntade på tidningen, på information, på kunskap, på besked, på brev och på telefonsamtal. Kanske också på att tiderna skulle bli bättre.
Åtskilliga flickdrömmande timmar har tillbringats framför en tyst telefon. Det rörde om i blodcirkulationen att sitta och vänta.
Det rymdes en hel del romantiska drömmar i denna väntan, förväntan och längtan.
Det finns ett reklaminslag i TV just nu som visar grabben som sitter och väntar på sms. Hur han tittar på prickar. Det får mig att undra: Är det så romantiken ser ut numera?
I dag är vi direktuppkopplade och världen är nära oss. Vi lever högpresterande, högkonsumerande, och effektivt. Vi befinner oss i ett ständigt pågående och vetande om vad som händer, nära och fjärran. Ingenting går oss förbi.
Behöver vi all denna information?
Undrar om Johnny Tillotson fick någon kudde med posten eller om han möjligen fortfarande går och väntar på min?
Fast när jag googlar ser jag att han är 78 år och gift med Nancy, så han har nog gett upp.
Vi befinner oss i ett ständigt pågående och vetande om vad som händer, nära och fjärran.