Foto: Anonymous.
De unga männen har legat en bit från strandlinjen länge, oroligt spanande över det mörka vattnet och det närliggande området. Natten är kall, mycket kall och på håll kan de höra sporadisk skottlossning. De ligger där för att ta en sista utväg, en sista chans, en båt över det iskalla havet till friheten på andra sidan.
Till slut bestämmer de sig. Snabbt är de i båten och de första 200 meterna glider de bara ut, oroliga över att någon skall ha upptäckt deras rörelse. Men ingen verkar ha fått syn på de unga männen. De tar de första årtagen på väg mot friheten men för en av kamraterna skall den här natten bli hans sista. Utmattning och kyla kommer sakta att krama livet ur honom. Så glädjen över att ha nått friheten är svår att ta till sig. I den båt, som just landat på en frostnupen strand utanför Umeå, ligger en död kamrat kvar.
Historien är till viss del fiktion. Det jag med säkerhet vet, det är att Farbror Emil rodde över Bottenviken en kall natt 1918. Jag vet också att minst en av de unga männen i Emils båt frös ihjäl på färden. Men varför? Jo, tusentals unga män arkebuserades i summariska rättegångar efter Finska inbördeskriget. Det var detta blodbad som drev Emil och hans kamrater till att riskera sina liv en sista gång.
Det är alltså bara två generationer sedan jag hade en släkting som tvingades till exakt samma val som många syrier ställs inför idag, fly eller dö. Om ytterligare två generationer så finns en ännu större skara människor med exakt samma referenspunkt här i livet. Och de kommer, precis som jag, dra samma slutsatser och ha samma vetskap om vad deras släkting bidrog med i sitt nya hemland, Sverige.
Så om vi tror att flyktingarna enbart är en belastning i vårt samhälle då har vi missat en mycket viktig sak.
Att titta i vår egen backspegel!
Mikael Karlsson
Om ytterligare två generationer så finns en ännu större skara människor med exakt samma referenspunkt här i livet.