När jag tog studenten kändes min hemstad Umeå för liten. Under tonåren tävlade jag och mina vänner i att förklara för varandra hur viktigt det var att lämna Umeå för att ge oss ut i den stora världen och bli riktiga människor med riktiga möjligheter. Vi levde i tron att Umeå var en liten stad där vi inte kunde bli annat än udda nordbor.
Våren har dominerats av urbaniseringsdebatten. Tonåringar från landets alla hörn har fått vittna i TV om hur de ska bege sig till Sveriges större städer för att söka jobb, utbildning och lycka. Argumenten är desamma som jag och mina pubertala vänner hade: här är det ju för litet, här finns inga möjligheter. Jag misstänker att en och en annan Skellefteungdom ibland också känner att Skellefteå är en för liten stad.
Vad är egentligen en för liten stad? När jag var 18 år var Umeå närmast en byhåla i mina ögon. Stackars mig som levde där, jag hade ju så mycket att ge! Idag upplever jag Umeå som en ganska stor och spännande stad, likaså Skellefteå. Då ska det tilläggas att jag i samhällets ögon nog anses vara lite mer påläst och världsvan idag än vad jag var när jag var 18 år och osnuten. Sedan kan det hända att skyddslapparna är något tjockare när vi är yngre och att det är lättare att se en plats i relation till en annan framför att se det enskilda ställets potential. Om det starkaste argumentet för lokal utvandring är att en stad är för liten så bör det kanske bemötas med ren och skär fakta: genomsnittskommunen i Sverige har 33 680 invånare och det är endast 28 av 290 kommuner som är större än Skellefteå.
Nu är det förstås sunt att lämna hemmet för att upptäcka något annat, men i så fall önskar jag att det är av just den anledningen som ungdomar flyttar från våra mindre orter till storstäderna. Om inget annat än Stockholm, Göteborg och Malmö duger så har jag ett närmast ekivokt argument att avsluta debatten med: storleken spelar ingen roll, det är vad du gör med "den" som räknas.
Micaela Molin