Foto: TT/Bildmontage.
Vår familj har haft båt i många år, och jag har i en tidigare krönika berättat om några av familjens missöden ute på havet. Bland annat om den gången pappa kastade ut ankaret, och för sent insåg att det tyvärr inte var fastknutet i båten. Ankaret seglade graciöst genom luften och landade med ett tungt plums, för att sedan sjunka mot botten. Samma dag ställde mamma kylväskan på vattnet och märkte inte då den började guppa iväg med strömmen.
Den som drabbades mest av dessa händelser var givetvis jag som vart iknuffad båda gångerna för att hämta både ankare och kylväska. Hela familjen har faktiskt bättrat oss sen dess, men personligen har jag kanske inte övat nog mycket för att klassificeras som en fullfjädrad båtmänniska riktigt än.
Häromdagen var vi ute på en guidad tur med pappa och bekantade mig och lillebror med Skellefteås begränsade men idylliska skärgård. Jag måste säga att förutom mina svårigheter att parkera båten rätt och lillebrors numera sjunkna solglasögon, klarade vi oss riktigt bra. Däremot väckte det minnen om forna tider, då pappa fortfarande var en gröngöling på havet.
Vi hade just skaffat vår första båt och till den även en ring att åka med bakom. Vi var ivriga att prova denna ring och skyndade oss ner till bryggan. Vi bor i Kurjoviken och har båten i småbåtshamnen. Inne i Kurjoviken är det väldigt vindstilla och lugnt med en stillsam hastighetsbegränsning på 4 knop. Det måste därför ha sett väldigt roligt ut då vi kom farande i full fart, säkert 20 knop, inne i viken med ringen studsandes bakom.
Det slog nämligen aldrig pappa att lämna småbåtshamnen och åka ut på havet. En hel del människor stannade av och vinkade febrilt i ett tappert försök att få pappa att sakta in, men utan lycka. Han vinkade glatt tillbaka lyckligt ovetande om deras ilska. Efter den incidenten kör pappa knappt 3 knop inne i viken.
Efter den incidenten kör pappa knappt 3 knop inne i viken.