Hög tid att summera året som gått. Jag minns den snörika vintern med meterhöga drivor, en efterlängtad vår och den rekordvarma sommaren. Temperaturen steg i hela landet och vi fick uppleva den varmaste julimånaden som någonsin registrerats. Följden blev långvarig torka med missväxt och svårsläckta skogsbränder.
Valet i september kan liknas vid ett riktigt oväder. Ordväxlingarna har stått som spön i backen och ordvalen har inte alltid varit så väl valda. Som svarta moln i april har ett extraval tornat upp sig vid horisonten. ”Vem vet inte du, vem vet inte jag”, men inför hotet råder högtryck i riksdagskorridorerna.
Ett positivt minne från förra året är Greta Thunberg. Skolflickan som genom mod och civilkurage lyckats göra sin röst hörd över hela världen. Hennes budskap handlar inte om att hoppas utan om att handla. ”Ni kändisar är för miljön ungefär vad Jimmie Åkesson är för det mångkulturella samhället!” utropade hon för att väcka sin egen familjs miljöengagemang. Med ett barns hela oförstörda förstånd kräver hon att vi vuxna inser den annalkande katastrofen och gör det möjligt för kommande generationer att leva sina liv på jorden.
Trots klimatuppvärmningen drabbades vi aldrig av nyhetstorka. I orkanens öga har Trump twittrat runt medan Theresa May gång på gång har blåst omkull i en rejäl brittisk motvind. Ett annat väderfenomen är metoo-rörelsens blixtar och dunder som satte en känd kulturprofil i fängelse. Följden blev att vi blev blåsta på ett nobelpris i litteratur.
Efter att har läst igenom min krönika inser jag att vädret som metafor är ett slitet verktyg och den enfaldiges genväg. Eller som Oscar Wilde uttryckte saken: ”Varje gång folk säger något till mig om vädret känner jag mig alltid säker på att de menar något annat.”
Christina Ohlsson