Under två och ett halv år har varje ledig stund varit schemalagd.
All ledig tid har spenderats i renoveringen av gårdshuset. En tillvaro fylld av arbete och för att inte tala om alla dessa ständiga beslut.
Var ska elkontakterna sitta? Hur ska köket se ut och vilken köksinredning ska vi ha? Vilka tapeter ska upp på väggarna?
Ändlösa timmar lutande över hemlånade tapetkataloger. Färger som måste gå ihop med golv och köksinredning?
Vilken typ av spis? Induktion eller glaskeramik? Kylskåp och diskmaskin?
Gud vad less jag är på alla dessa tusentals beslut som på ett eller flera sätt sitter ihop med varandra.
Men så under de sista skälvande dagarna i juni så slogs äntligen den sista spiken in. Den absolut sista listen var målad och monterad.
Och målet som hade hägrat det sista två och ett halvt året var äntligen här. Känslan var i det närmaste euforisk när byggstädningen var gjord.
Men känslan av eufori blev oerhört kortvarig. För byggdammet hade knappt hunnit lägga sig när en stor känsla av tomhet infann sig.
”Jaha, vad gör vi nu då?”
Vi hade så länge levt och andats renovering. Hela vår existens har under de sista två åren kretsat runt ett renoveringsprojekt och nu hade vi plötsligt inget att göra.
Under de första dagarna satt jag bara tomt stirrande med halvöppen mun.
För inga nya beslut måste tas och att bara hitta andra samtalsämnen än renoveringen av gårdshuset var en utmaning.
Det enklaste hade kanske varit att genast starta upp ett nytt projekt, att fylla tomrummet och vardagslivet med nya utmaningar.
Men det kanske finns en mening med att känna precis på detta sätt efter ett långt projekt, kroppens sätt att tala om att nu räcker det.
Det är i vart fall kommer jag att försvara mig själv när jag ska summera vad jag gjort under min sommarledighet,
”Gått med händerna i byxfickorna!”
Mikael Karlsson
”Under första dagarna satt jag bara tomt stirrande med halvöppen mun.”