Hemma i Skellefteå har vi två katter. Far och son. Ungefär 6,5 kilo styck och med stora mjuka tassar. Långhåriga så det räcker och blir över, vilket gör att de ser ut att vara ytterligare ett par storlekar större. När de lufsar förbi soffan på väg in till köket för att äta knarrar det i parketten. Och nu överdriver jag inte. Det gör faktiskt det.
Om du har husdjur själv så förstår du precis vad jag menar när jag säger att jag längtar efter de där hårbollarna. Om du inte har husdjur kanske du ställer samma fråga som en bekant till oss gjorde när vi skaffade katt: ”Men vad ska ni ha dem till?”.
Förstår han ingenting tänkte jag först. Sen försökte jag komma på en bra anledning. Vad har man katter till om man inte behöver hålla råttor borta? Leka med. Kramas med. Använda som filt i soffan. Ja som sällskap helt enkelt. Men att försöka få någon som inte förstår sig på katter att acceptera det som godtagbara skäl till att skaffa katt gick inget vidare. ”Du har ju en hel familj som sällskap”. Så jag gav upp.
Våra katter har allt de kan önska. Ett stort klätterträd och en massa leksaksråttor. Mat och vatten finns alltid framme och de får kärlek i överflöd. Annat är det med alla katter som lever på gatan här i landet där jag är just nu. Små, spinkiga och rädda. Varje dag är en kamp för att överleva. Många av gatukatterna är övergivna sällskapskatter som bara släpps ut när ägarna flyttar. Frivilliga djurvänner har mer än fullt upp att försöka hålla nere antalet genom att fånga in, sterilisera och släppa ut igen. Och de katter som bedöms oförmögna att klara ett liv på gatan får en fodervärd i väntan på adoption.
I går kom Cole och Marla hem till oss. Två rädda katter som levt ett hårt liv på gatan. Och i väntan på att någon vill ge dem ett permanent hem blir de kvar här hos oss. Vad vi ska ha dem till? Ingenting. Men vi ska ge dem den kärlek och trygghet de faktiskt förtjänar.
Lena Långdahl
Mat och vatten finns alltid framme och de får kärlek i överflöd.