Pensionerad vid 65? 69? Eller kanske 34?
Olika karriärer har olika livslängd. En del yrken har naturliga utvecklingsstegar och du kan bli kvar i branschen hela ditt yrkesliv. Andra har naturliga gränser för hur bra du kan utföra vad som krävs för att någon ska betala dig för att göra det. Till exempel de som har sin idrott som yrke. I de flesta idrotter kommer en tid där ålder och fysik sätter punkt för karriären. Och vad gör man då?
Som till exempel fotbolls- eller ishockeyspelare lägger du ner, i princip, all din tid på att träna och matcha tills dess du är 20 år. Vad händer om du då upptäcker att du inte räcker till för att nå den nivå som krävs för att leva på idrotten? Eller att du efter en lång och framgångsrik idrottskarriär där du haft en god lön under många år inser att det kommer att lämna ett stort hål i plånboken såväl som det sociala livet när du lagt av. Rädslan som kan infinna sig när du inte har det dagliga umgänget på jobbet eller oron för hur det ekonomiskt ska lösa sig när lönecheckarna slutar komma är rätt lika i båda fallen, både idrottare och övriga löntagare. Skillnaden är vid vilken tid i livet detta kommer.
Det är inte många ishockeyspelare som fortsätter efter fyllda 40 år, och i min mening är man fortfarande ung vid den åldern. Massor av tid. Kanske sparade pengar som gör övergången lättare. Men snart infinner sig nog en stress över vad jag ska göra av all min tid. Läser om Radek Hamr, och nu senast Hannes Hyvönen, som berättar om det tomrum som uppstod en tid efter avslutad karriär. Hyvönen beskriver två riktigt tunga år som han fick stöd att ta sig ur, Hamr skrev en uppsats om ämnet.
Oavsett var och hur du tillbringat dina yrkesår är det alltid en god idé med en plan för tiden efter.
Det är en tid att ha kul. Och vad du tycker är kul vet bara du.
Stefan Berg
Det kommer att lämna ett stort hål i plånboken såväl som det sociala livet.