Med undantag från några få kanaler anser jag att tv-utbudet är nerlusat med saker som istället för att förbättra oss fördummar oss. Jag menar inte på något sätt att tv enbart ska bestå av renodlade utbildningsprogram, tvärt om. Underhållning kan vara väldigt stimulerande.
Däremot har jag väldigt svårt att tro att någon kan bevisa att de skräpprogram vi kan beskådas på bästa sändningstid gör något positivt med vårt intellekt. Vad får vi ut av program efter program om en ensamstående någon som söker någonting? Eller programmen om rika utvandrare som verkar vara helt socialt inkompetenta när det kommer till att umgås med andra rika? Eller programmet där det framstår som lite okej att vara helt oförmögen att sköta sin privatekonomi, trots att man sedan länge passerat gränsen till vuxenvärlden?
Kom inte och säg att det kan rädda någon som skulle kunna trilla dit. Det är knappast en timme i tv som behövs för att vända deras skuta rätt.
Vad finns det egentligen för positivt med skräpprogrammen? Visst kan de vid några få tillfällen tjäna som underhållning. Någon kanske skulle säga att programmen är kultur och därför kan agera brygga mellan människor. Ja, kultur har en förmåga att föra oss samman, men jag skulle inte vilja smutsa ner kulturen med att föreslå att dessa program skulle kunna kallas för ”kultur.”
Det bästa vore att tv erbjöd oss en lagom dos av kunskap och en lagom dos av underhållning - gärna kombinerat. Förra årets julkalender var ett lysande exempel där humor, drama, historia och samhällsvetenskap gick hand i hand. Med dagens negativa trend kring barn och ungas kunskapsresultat och Pisa-tester som går åt skogen är det här långt ifrån en elitistisk diskussion. Det är snarare något som vi alla borde prata om vid nästa fikarast istället för det senaste avsnittet av Mellon.
Micaela Löwenhöök
En lagom dos av kunskap och en lagom dos av underhållning.