I går avstyrde jag ett bråk mellan tvååringen och sexåringen. Eller bråk och bråk. Det var sexåringen som oavbrutet kallade den mindre för dumskalle. Jag försökte pedagogiskt förklara att man inte säger dumskalle. Det är inget snällt ord. Man kan säga att det är dumt att ta någon annans saker, men man får inte säga dumskalle. Nästa dag är jag ute och kör bil med mina barn i baksätet (och framsätet också faktiskt, de har tagit över bilen helt).
Jag kör rakt över ett stort hål i vägen som inte markerats ut på något vis. "Vad är det för dumskalle som har grävt ett hål i vägen?!" Ja, orden är mina och såklart är min son snabb att förklara att så får man inte säga. Nej, min son, du har rätt, men det finns vissa undantagsfall. För i det här fallet så pekar jag inte ut en specifik person utan frågan är mer ställd för att visa att beteendet att gräva ett hål i marken där man ska köra inte är okej. Men sonen, han är hård men rättvis och kommer fram till att man aldrig får säga dumskalle. Meh! När sonen kallar mig för tjockrumpa säger jag att så säger man inte, det är inte snällt alls. "Men du säger ju så!", hävdar han. Och jag förstår då vad han menar.
Nej, jag går inte runt och kallar folk i min omgivning för tjockrumpor. Men när jag gosar med hans lillasyster som är ett halvår och har en sådan där bebisgullig lillrumpa kanske hon blir kallad för lillrumpa eller lilltjockis på ett kärleksfullt sätt. Jag försöker förklara att man bara får kalla någon lilltjockis när de är bebisar, inte äldre än så. Inte två år, inte 35 år. Jag försöker förklara att det också är skillnad på hur man sätter ihop ord. Att orden lill och rumpa blir gulligt tillsammans men inte orden tjock och skalle. Skönt, nu förstår han! Tills vi svänger in på parkeringen och någon tar min parkeringsplats framför ögonen på mig. "Bajsrumpa", mumlar jag.
Ingela Hällsten
Jag försöker förklara att man bara får kalla någon lilltjockis när de är bebisar.