Foto: Leif Andersson
Det var med största precision jag la linjalen på kakan. 4,3 centimeter, slog jag fast och mätte de andra sidorna innan jag gick över till nästa kokosprydda chokladkaka. Min bror hängde som en papegoja på min axel för att se till så att jag inte fuskade. Lika ska vara lika och det gällde på millimetern. Så det var med största allvar jag la linjalen på kaka nummer två och såg till min stora fasa att den var 0,2 centimeter kortare på ena sidan.
Vi var inte en dag över sex år, men allt skulle mätas. Vem som hade flest pokémonkort, snabbast cykel, coolast kompisar eller var längst. Allting var en tävling och det var antingen vinna eller för ett bra tag framöver få veta att vinnaren var extremt mycket bättre, även om det sällan var sant.
Nu har det gått några år och jag går inte längre på dagis. Det är jobb eller universitetsstudier som gäller. Men även här ska det mätas till höger och vänster. På skolan mäter vi betyg, hur länge sedan det var någon åt en redig stek och hur många kronor som finns kvar av studiebidraget den 15:e varje månad.
På jobbet finns det statistik som cheferna tar fram över intäkter och effektivitet, men även här finns mättävlingarna kollegor emellan. Nu handlar de om vem som druckit flest kaffekoppar, handlat flest gånger, hur många länder någon har varit i och vem som har roffat åt sig flest semesterdagar.
Nu brukar de här tävlingarna inte sluta i kaos, så som det gjorde mellan mig och min bror den där dagen då vi mätte kokoskakorna på centimetern. Båda skulle ha den som var 4,3 centimeter lång och vi skrek, slog, klöste och sparkade på varandra i kampen om millimetrarna. Att det sedan slutade med att vi fick varsin ny, icke mätt kaka, hjälpte bara för stunden. Tävlingen hade redan startat och enligt våra regler så måste någon vinna.
Enligt våra regler så måste någon vinna.