Foto: TT/Bildmontage.
Jag var på Norrbottensteatern för att intervjua några regissörer från Italien för någon vecka sedan. När jag var klar funderade jag om jag kunde följa med till en workshop som de skulle ha för att ta bilder. Bara om du deltar i workshopen, svarade en av italienarna snabbt.
Jag vet inte varför, för jag borde ha fått panik då workshopen gick ut på att spela teater, men jag tackade lika snabbt ja. Kanske berodde mitt svar på att fler ja än nej gör livet roligare. Eller kanske berodde det på mitt italienska sällskaps sätt att vara, som gjorde mig extra bekväm.
Den goda känslan infann sig redan när vi hälsade på varandra i entrén. Ingen av dem var en stjärna på engelska, men de pratade på lika glatt för det. Rabblade ord och visade med gester. Ingen skam. Inga ursäkter för dåliga uttal. Inte en tanke på att vara som en svensk. Eller jag vet inte om det är svenskt att ha komplex för sin engelska. Men det sägs så. Dessutom bekräftade en engelsk kvinna det för mig i ett affärsmöte.
När jag harklade ur mig något om att jag inte kunde förklara allt jag ville och ursäktade min engelska rättade hon mig barskt med fingret. Jag är besökare hos dig i Sverige och då ska du inte be om ursäkt för att du inte kan vartenda ord på mitt modersmål. Vad är det för trams?
I alla fall. Några kindpussar senare stod jag i en teaterlokal tillsammans med sju regissörer och skådespelare från södra Italien för att visa känslor. Det var det som workshopen gick ut på. Vi var ledsna, visade mod, skrek och uttryckte hopp, kärlek och styrka. Det hade kunnat vara pinsamt. Men jag lyssnade till den engelska kvinnans ord och skippade tramset.
Jag struntade i om min teater var bra eller dålig. Jag sket i hur det såg ut. Det enda jag brydde mig om var att ha kul och leva ut mina känslor. Jag var fri från spärrar, precis som mina italienska vänner.
Så fantastiskt förlösande och roligt livet kan vara då.
Jonas Andersson
Jag struntade i om min teater var bra eller dålig. Jag sket i hur det såg ut.