Människors rätt att vara som de själva vill är en grundpelarna i min livsfilosofi. Gör som du själv vill, så länge det inte skadar mig - en princip som jag på senare tid upptäckt är svårt att leva efter. Jag har börjat få svårt att hålla mina åsikter om människors olika attribut för mig själv. Meningar som ”hur ser du egentligen ut, människa?” har helt plötsligt hoppat ur min mun.
För mig är det svårt att förstå hur någon kan lyckas passera ”gå” utan att dra en kam genom håret. Det är bortom mitt förstånd hur man kan anse att kläder för tonåringar är gångbara efter att man passerat 25.
Det är helt ofattbart att människor väljer att rapa eller tugga tuggummi med öppen mun ute i det offentliga - utan att skämmas. Vid situationer likt dessa kan jag knappt hålla mig från att rusa fram till personen för att fråga om denne har hål i sina jeans för att den vill eller för att den inte har något val. Är svaret alternativ nummer två så är vi inne i en helt annan diskussion, en mycket mer allvarlig än brist på god smak.
I min värld är det hela en fråga om respekt människor emellan. Det finns en rad oskrivna regler som i grund och botten handlar om att vi inte vill misstas för att vara respektlösa.
Du tänker säkert just nu att mina oskrivna regler verkar vara gammalmodiga, men kom ihåg att de kom till av en anledning. Inte ska vi väl behöva diskutera om begreppet ”hel och ren” är relevant eller ej?
Det sorgliga är att jag rotar i ett problem som inte har någon lösning. Detta för att det finns något som är hundra, ja kanske tusen gånger mer respektlöst än att en person inte nyser i sitt armveck, nämligen att lägga sig i en främmande människas liv.
Jag kan vädja till allmänheten att lära sig lite vanligt folkvett, men jag kan aldrig uppmana den enskilde. Därmed är jag fast i en ond cirkel - en ond cirkel av mitt eget fisförnämeri.
Micaela Löwenhöök
Det sorgliga är att jag rotar i ett problem som inte har någon lösning.