Har du svårt att känna igen folk och tar ofta fel på personer? I så fall kan du lida av prosopagnosi. Som i sin tur kommer sig av ett fel i gyrus fusiformis. Kallas även ansiktsblindhet.
Så här: Hon och han shoppar. Möter i butiken en gubbe som hälsar glatt och igenkännande.
Hon: ”Vem var det där?”
Han: ”Nisse, vi lånade hans husvagn, remember?”
Hon: ”Ja, självklart!”
Hon får syn på honom igen, ler nu glatt och hälsar överdrivet.
Han: ”Det där var en annan gubbe.”
Minnet blir ens egen fiende, och det kan bli pinsamt värre.
Jag hamnade i denna situation för en tid sedan: Kvinnan på andra sidan gatan hojtade och viftade glatt, sedan kom hon rusande och kastade sig om min hals. ”Men såååå roligt att se dig, Britta. Det var minsann inte igår!”
Att i det läget klämma ur sig: ”jag känner inte igen dig” hade framstått som en ren kränkning. I stället gick min hjärna nu på hetvarv och jag försökte spela med, medan hon pratade på. Just då, fullt upptagen med att försöka hitta hennes identitet, var jag förstås en usel lyssnare. Så, mitt i hennes upprörda berättelse om barn, hus och ekonomi kom det: Karin! Det är ju Karin!
Nu gick jag stolt in i segerläge och kunde ha pratat vidare hur länge som helst, men hon tittade på klockan och sa att hon måste rusa iväg. ”Visst Karin”, sa jag. ”Det var verkligen roligt att se dig Karin. Du är dig lik, Karin.” Vi kramades och lovade att ses snart igen och hon vände och gick. I något som måste varit övermod, ropade jag glatt och hurtigt efter henne: ”Hälsa Jonatan! Nej! Nej! Nej! Hon hade ju precis berättat att ”skitstöveln Jonatan” lämnat henne för en annan kvinna.
Men om jag redan från början sagt så här: ”Tyvärr, jag känner inte igen dig, du förstår jag har något fel i gyrus fusiformis som gör att jag lider av prosopagnosi.” Då kanske det funkat bättre.
Britta Stenberg