Det är mindre än 14 dagar kvar till älgjakten och nu börjar det sjunka in, den här älgjakten kommer inte bli som alla andra. Under 20 års tid har jag och Jesper, min älgjaktskompis från Stockholm, jagat älg ihop i Bastuträsk. De 20 åren har fram till denna älgjakt varit en ren och skär avkoppling.
Frukosten klockan 04:00 har alltid stått serverad. Kaffet i termosarna har varit påfyllda. Middagen på kvällen alltid planerad och färdiglagad när vi kommit hem. Om vi haft en butler anställd? Nej, bara min mamma. Hon har helt enkelt skämt bort oss. Det enda vi behövt bry oss om är om comradion varit laddad och om bössan gått rätt.
Visst, vi har många gånger försökt få henne att stanna kvar i sängen om mornarna, visserligen halvhjärtade försök, men ändå så pass allvarliga att vi inför oss själva kunnat försvara vår egen bortskämdhet.
Nu finns hon inte bland oss längre vilket då innebär att dessa två medelålders män plötsligt måste klara sig själva. Jag ringer Jesper och frågar,
"Du, vad ska vi äta under älgjakten?"
Det blir tyst en lång stund innan Jesper till slut svarar,
"Usch, det här blev ju jobbigt!"
Jobbigt är bara förnamnet och vi försöker lite tafatt sätta ihop en middagsplan. Men det lär inte bli älgköttsoppa med klimp, inte hemlagade köttbullar eller hemkokt palt. Nej, den inneliggande matplanen berättar om korv i alla dess former och färdigfrysta rätter. Måltidsplanen lämnar nog det mesta att önska i näringstabellen. Och svälter vi inte ihjäl så kommer vi sannolikt att dö av skörbjugg.
Så kära läsare, om det i Norran står en notis om att två älgjägare upphittats döda i skogarna kring Bastuträsk och att dödsorsaken tycks vara undernäring, fäll då inga som helst tårar.
De här två gubbarna var nämligen bortskämda, bortom all rimlighet, ända fram till sin död.
Mikael Karlsson
Usch, det här blev ju jobbigt!