Norrland är inte längre det stället där jag står folkbokförd, men eftersom det snabbt brukar avslöjas att jag kommer norrifrån så brukar det också snabbt innebära att jag blir ett norrländskt lexikon. Något som kan vara både positivt, men också lite problematiskt – dels då Norrland uppenbarligen inte bara består av Skellefteå och dels för att jag inte vet hur representativ jag är. Det sistnämnda är dock inte så svårt att uppfylla, då jag bara behöver nämna att jag sett en snöskoter och sen är jag så norrländsk som det bara går att bli.
Som ett modernt, tvåbent lexikon kan då frågor om olika ord komma fram, dock sällan frågan om “Vad betyder tjoller?” utan snarare “Kan du säga några norrländska ord?”. Jag kan dock erkänna för er att min kunskap i Skelleftebondska är väldigt begränsad. Det innebär tyvärr att jag inte kan förverkliga min önskan om att imponera genom att mer eller mindre basunera ut hela min livshistoria med för en sörlänning oförståeliga ord. Även om jag nu börjar fundera på om jag kanske ska skriva upp några meningar, lära mig dem utantill och sedan se till att ha ett tillräckligt bra pokerface för att inte avslöja min egentliga okunskap. Det hade varit roligt att åtminstone försöka.
Jag kan dock erkänna för er att min kunskap i Skelleftebondska är väldigt begränsad.
Däremot så finns det ett litet förråd av ord som jag fått lära mig genom åren. Alltså inte lära mig att de finns, snarare har jag fått lära mig att alla andra inte använder de fantastiska orden och uttrycken som är så uppenbart användbara. Ni känner säkert igen dem. “Vars är det någonstans”, “obra”, “tjocksockar” och “Jag ids inte göra det där”. Och sist men inte minst, det fantastiska ordet “he”, det ord som jag måste erkänna att jag har en stark förkärlek till på grund av dess uppenbara användbarhet. Men tills dess att ni själva kanske får stämpeln “norrländskt lexikon” placerat i era pannor, se till att memorera några fraser och duvahlhavanä!
Lina A Andersson