De flesta i Skellefteå har väl någon gång varit på en hockeymatch? Eller, ska vi vända på det, det är väl inte så många som inte varit på en hockeymatch i Skellefteå? Som den utböling jag är tillber jag inte Skellefteå AIK varje kväll, men har stor respekt för den lokala stolthet laget skapar. Det händer även att jag går på en match då och då.
Medan andra tittar på isen och gossarna som där utför stordåd brukar jag roa mig med att kolla på publiken. Mest spännande tycker jag att klacken, på Skelleftemål Västra stå, är.
Något jag noterat är att människor beter sig väldigt olika i klacken när man tittar lite närmare, trots att det utåt framstår som en stor samstämd skara.
Vilka känslor! Tänk att hockeyn tar fram detta i människor. Och tänk om samma känslor och engagemang skulle kunna visa sig vid andra tillfällen, låt oss säga i vår lokalpolitik? Jag får en bild i huvudet, en grupp hesa och rödflammiga män som står där på fullmäktige och vrålar ”Kom igen, kämpa Lorents!”
Notera att jag skrev män, för även det är något jag uppmärksammat under mina stunder på arenan. Det finns kvinnor i klacken, men helt ärligt, och nu ska jag väl skita i det blå skåpet ordentligt – är tjejerna i klacken inkvoterade eller?
Ok, man ser några som deltar lika entusiastiskt som grabbarna, men majoriteten verkar faktiskt vara medföljare, inte utförare. Samma sak gäller utanför i pausen. Gubbarna står i stora grupper och talar med upprymda röster om hur spelet ska förbättras i nästa period, men inte ser man några klasar av tanter inte. Var är de, på toaletten eller?
Damerna älskar pojkarna i Skellefteå AIK lika mycket som herrarna, dock ser jag inte det. Är det så att hockeyn är det som bekräftar att det kanske ligger något i det där med Mars och Venus?
Eller är det bara så enkelt att jag inte förstår mig på hockey över huvud taget?