På torsdagen står han framför oss och blickar ut över tårfyllda ögon som tittar upp och ner och allt annat än framåt. Han pratar om livet och han pratar om döden samtidigt som vi fattar varandras händer och försiktigt försöker torka bort det som gör våra ansikten våta. Den vita furukistan står centralt placerad längst fram i kyrkan och de rosa rosorna ackompanjerar så fint vårsolen som skiner utanför.
På lördagen står han återigen framför oss. Den här gången blickar han ut över glada och upprymda ansikten och våra ögon tittar rakt på honom medan han håller i dagens lilla huvudperson. Han pratar om livet och han pratar om hoppet samtidigt som vi plockar upp våra telefoner och fotar lillebror, storasyster och storebror som leende står längst fram i kyrkan. Vi känner värmen fylla oss inombords även om de kyliga vårvindarna tar fart utanför.
De här två dagarna i slutet på april möts livet och döden på ett väldigt självklart sätt. Vi säger hejdå till henne på torsdagen och gråter våra väl bevarade tårar, vi klär på oss ytterkläderna och äter sen en lång middag tillsammans. Barnen leker och vi säger till varandra att allt blev väldigt ljust och fint ändå.
Vi säger några dagar senare hej till en liten person som med pigga och glada ögon ler sig igenom sitt eget dop. Vi klär på oss ytterkläderna och äter en sen lunch tillsammans uppe på berget där allt egentligen började. Barnen tar vid där leken slutade i torsdags och vi skrattar åt saker som är och som har varit.
Det är två dagar så väsensskilda, men ändå så lika. Det är förunderligt att inse att motsatserna i livet ligger så nära varandra. Att tårarna som vi fyller dessa dagar med är så nära skratten och att livet är så nära döden. Den insikten är inte bara förunderlig, utan också ganska så skön.
Sofie Hedman
Så väsensskilda, men ändå så lika varandra.