Jag borstar tänderna och känner lugnet i mig. Så är mina morgnar för det mesta numera. Men tro mig, de har sett annorlunda ut. Jag har upplevt morgnar med puls och tårar som följt med mig till jobbet och morgnar med frustration och ilska som inte velat lämna mig på flera timmar.
Men just nu är morgonpulsen verkligen låg och jag borstar därför tänderna med en skön känsla i kroppen. En familjemedlem sitter hopkrupen i en fåtölj, kollandes sociala medier. En annan sitter vid sitt skrivbord och borstar håret, medan den tredje redan är på jobbet och vad han gör där har jag ingen aning om.
Jag tar på mig jackan och plockar ihop mina grejer innan jag ropar hejdå och börjar gå mot jobbet. Jag stoppar in hörlurarna i öronen och börjar lyssna, i dag är det två medelålders mediemän som roar mig med sina samtal. Jag lyssnar med glädje och jag hinner just börja roas när jag ser min arbetsplats framför mig. Fem minuters promenad och sen är jag på plats på mitt arbete.
Jag är sjukt bortskämd vad gäller närheten till jobbet, men där och då är jag lite irriterad. De två mediemännen har precis börjat prata och jag vill lyssna klart, men eftersom att lektionerna börjar en viss tid så går det inte. Jag måste därför trycka på paus och pulsen går upp en aning.
Lite stress är ju inte farligt
Detta är en ny företeelse i mitt liv. Frustrationen över att jag inte hinner lyssna på alla de poddar som jag vill lyssna på. Jag skulle behöva jobba lite längre bort och få en lite längre promenad, för att hålla poddstressen borta. Men, kanske skulle då morgonstressen återvända med kraft och det vill jag verkligen inte.
Det ena kan inte alltid ge det andra och när jag går uppför trapporna konstaterar jag att poddstressen som jag känner är något som jag kanske kan ta i mitt annars rätt lugna liv. Lite stress är ju inte farligt och framför allt inte när det är över något så trivialt som en ständigt växande poddlista.
Sofie Hedman