Den evigt långa bilfärden på en krokig E 10.
Ett landskap passerar, ett landskap som går från skog och myr, till fjällsidor som dramatiskt reser sig runt Torneträsk.
Den första båtturen ut var alltid lika hisnande, en närmast svindlande känsla. Siktdjupet på Torneträsk var skrämmande när man som liten pojk tittade över relingen och såg hur stock och sten på botten sakta försvann långt där nere i djupet.
Kallblåst och regn och ändlösa timmar utan napp, allt ackompanjerad av det enformiga puttrandet från utombordaren.
Den obeskrivliga glädjen över en röding. Sol, värme, knott och mygg vid jokkens utlopp.
Sömnlösa nätter i ett båthus där pappa drog timmerstockar som överröstade LKAB:s tåg på malmbanan.
Alla frystorkade soppor som köptes, men som aldrig förtärdes. Det svagt pysande ljudet från gasolköket och lukten av kaffe.
Poängpoker på kvällar och nätter, för att inte tala om den unkna lukten efter tre dagar i den lilla stugan.
En plats där ingen ifrågasatte min kompetens att faktiskt klara saker på egen hand.
Men också den plats där jag för första gången blev behandlad som en vuxen människa. Där min närvaro inte bemöttes av ett vänligt klappande på huvudet. En plats där ingen ifrågasatte min kompetens att faktiskt klara saker på egen hand.
Nu står den där, färdigpackad på golvet, ryggsäcken vars innehåll är noga genomtänkt.
Mina fiskespön är framtagna, men också plastlådan med ”långe drag” som min pappa för länge sedan omsorgsfullt lindat och packat i var sin plastpåse.
Jag ska på en fiskeresa, men i minnet något helt annat. Och jag vet redan nu vad jag kommer lyssna efter när vi gjort den långa vandringen ner mot Torneträsk strand.
Jag kommer lyssna efter det svaga puttrandet av en båt där tre bistra herrar sitter ihopkrupna över sina spön.
För om himmelriket finns här på jorden, då fiskar de fortfarande utanför Stordalsviken, Alfons, Bertil och Tage.
Mikael Karlsson