STOCKHOLM 20121018 Arbete med belysningen i Friends Arena Foto: Robin Haldert / SCANPIX / Kod 11330
Han sitter framför sin öppna garderob. Den är fylld av kablar som likt ormar krokat in i varandra och han muttrar högt att någon gång ska han ta tag i allt det där trassliga. Han letar en gitarrkabel, för en gång i månaden hämtar han ut sin gitarr från pantbanken. Med gitarren i famnen sjunger han sen en vemodig sång om tunnelbanetunnlar, livet och hopplösheten.
Det är en dokumentärfilm och det är en berättelse om människor som försöker reda ut allt det där som blivit trassligt i livet. Den handlar om hon som inte vågar ta kontakt med sin familj, för missbruket har inte bara fyllt hennes liv utan även fått henne att förlora tänderna och stoltheten. Hon trillar dit gång på gång, tar återfall efter återfall och när hon berättar att hon alltid tyckt att hon inte duger snörper det till i min mage.
Filmen berättar om en liten secondhandbutik. Dit kommer en gammal yrkesmilitär med hukande gång och posttraumatisk stress, en älskad och trasig pappa som kämpar för att få en egen lägenhet och bakom disken i butiken står en före detta främlingslegionär.
Det är människor som likt alla andra haft drömmar och förväntningar på livet. Människor som velat så mycket, men som hamnat snett när livet inte tagit den väg som de tänkt och hoppats. Det är lätt att livet tar den vägen när skuggorna växer sig stora, får allt att mörkna och sen tar över. Jag vet hur lång en uppförsbacke kan vara och hur hopplöst det känns att stå bredvid och titta på när någon kämpar sig uppåt.
Det är inte lätt och dokumentären skildrar det så väl. För hur otroligt stor viljan än är, är det så svårt att bryta ett mönster och ta en helt annan väg. En ny väg som består av fler uppförsbackar och mer oreda. Då är det inte lätt att hitta orken att reda ut saker och ting, vare sig det handlar om trassliga kablar eller om ett helt trassligt liv.
Sofie Hedman
Människor som velat så mycket, men hamnat så snett.