Jag var rätt tidig med dator.
Redan på 1980-talet satt jag med min lilla ZX81 och knappade enkla basic-program som inte gjorde mycket mer än skrev nått fränt på skärmen, eller i bästa fall utförde någon uträkning.
Steget till en PC tog ett par år men till slut stod de där, en Zampo, 386SX25 med 4Mb minne och en hårddisk på gigantiska 40 mb, och ZX81:an åkte in i en kartong i förrådet.
En helt ny värld öppnade sig för mig.
Jag, som på grund av min handstil hittills på sin höjd gjort små noteringar för eget bruk satt nu plötsligt och producerade ark efter ark av bokstäver i snygga rader. Vilket fantastiskt verktyg det ändå är, denna lilla plastlåda.
Eller, liten och liten. Till en början var det rätt häftiga beiga grejer som kunde inrymma en mindre studentlägenhet, men de blev snart mindre och snabbare.
Under en lång tid pratades det klockfrekvenser, megahertz och kilobyte.
De program jag använde låg i framkant av tekniken, vilket mina datorer aldrig gjorde. Sedan kom internet och på grund av de långsamma modemen var datorns hastighet inte viktig längre, i alla fall för oss normalanvändare.
Hastighetsökningen räknades i millisekunder och var inte längre synlig för ögat utan mer en upplevelse inne i programmen, som ju som sagt ofta var gjorda för en mycket kraftfullare dator.
Idag sitter jag med en Macbook, den tredje i ordningen, och tänker inte så mycket på hastigheter.
Det viktiga är att jag har de program jag behöver, uppdaterar programmen när det behövs och sitter rätt nöjd. Det får jag nog erkänna.
Tilläggsutrustad med telefon och surfplatta i matchande fabrikat så har jag en fungerande arbetsplattform för det jag vill och behöver göra.
Men ibland kliar det i fingrarna att gå och hämta in den där kartongen från förrådet …
Torbjörn Häggmark
Ibland kliar det i fingrarna att gå och hämta in den där kartongen från förrådet.