Ni vet alla de där projekten som man planerar, vare sig det rör sig om ”den stora femårsplanen” eller den mer lätthanterliga tvåveckorsplanen, så går det oftast, i alla fall för mig, käpprätt åt varmare trakter.
Det må vara stora genomgången av garderoben, garagestädningen, lampuppsättningen, snökättingspåsättningen, ja praktiskt taget vilket projekt som helst.
Ja, så står man då där och svär ve och förbannelse över att man trevar i mörker, inte hittar något eller fryser bort såväl ändalykt som fingertoppar.
Argare och argare blir man, till slut når man den fas i ilskan där man tar till kraftuttryck av typen:
”Den som inte gjort det här tidigare borde rullas tjära och fjädrar.
Vore inte avlivning humant för klantskallen? eller nåt liknande.
Så där håller jag på ända tills den bistra sanningen går upp för mig, som när ett Liljeholmens på julafton:
Den enda som gjort bort sig är jag. Jag och ingen annan.
Det är min egen lathet, bekvämlighet och mina egna prioriteringar som gjort att den där lampan fortfarande ligger i sin låda, att förrådet ser ut som ett bombnedslag, att den där lilla burken inte hittas.
Men framförallt är det mitt eget fel att jag står där och sliter och bökar, svär och flåsar i min ilska när kättingarna ska monteras på traktorn.
Det är jobbigt nog i dagsljus, plusgrader, och barmark, men med snön upp till vaderna, de alltför tunna handskarna genomblöta, fingrarna stelfrusna och snålblåsten viner runt den mörklagda gårdsplanen, då är det slut på undanflykter.
Det är bara att inse faktum.
Risken är överhängande att om Hin Håle själv skulle komma förbi vore min själ lättsåld, bara han tog tag i eländet.
Eller så flyttar vi. Det sägs att det snöar väldigt sällan runt ekvatorn.
Torbjörn Häggmark
Om Hin Håle själv skulle komma förbi vore min själ lättsåld, bara han tog tag i eländet