En kväll, det var någon gång under senare halvan av 1970-talet, satt jag vid min radio och spelade in låtar på kassettband.
Jag lyssnade på mellansnacket och när låten kom så spelade jag in och om jag gillade det jag hörde fick bandet gå, annars spolade jag tillbaka och inväntade nästa låt.
Tidsödande och inte alltid så effektivt, men det var så det gick till på den tiden (säger jag farbroderligt till en fiktiv ungdomlig lyssnarskara).
Ett av spåren som hamnade på bandet denna kväll var inget mindre än Rachmaninovs ”Vocalise”.
En otroligt vacker sak med bara ett piano och en röst. Inga ord, bara melodi.
Jag flöt ut i det universum där allt bara existerar, tonerna gled genom min kropp och lämnade små skimrande gyllene korn av glädje och lycka.
Den kvällen blev en sådan där kväll man aldrig glömmer.
Nackdelen med att spela in musik sådär är att man inte alltid kommer ihåg vad man spelar in.
Jag har sedan dess letat med ljus och lykta efter just denna inspelning. Det tog för lång tid för mig att räkna ut hur, och att, jag skulle ta kontakt med radion för att ta del av deras spellista, och idag nagelfar jag internet på alla tänkbara sätt i min jakt efter just denna inspelning.
Visst finns stycket inspelat, riktigt fina versioner också, men just den här hittar jag inte.
Det är mycket möjligt att det jag spelade in där för 40 år sen redan då var en 20-30 år gammal inspelning, jag vet inte, men icke desto mindre har den en särskild plats i mitt hjärta.
Allt jag har kvar är ett minne av en vacker och lycklig vinterkväll i ett pojkrum, inte alls långt från där jag sitter nu.
Och ett gammalt slitet och nött kassettband …
Torbjörn Häggmark
Tonerna gled genom min kropp och lämnade små skimrande gyllene korn av glädje och lycka.