Det var en typisk sommarmiddag hos en släkting. Under kvällen insåg jag att de pratade om mig. De var inte arga eller besvikna utan mer bara resolut beslutna att något måste göras.
Det var svårt höra enskilda röster, men till sist säger en av mina mostrar ”Jamen då finns ingen annan råd att vi dödar honom”.
Varför vet jag inte, men det oroar mig liksom inte utan jag bara tänker, ”jaha”.
Jag följer med sällskapet ut genom dörren och alla radar upp sig några meter från mig.
Kvinnorna försvinner och bara männen blir kvar, däribland min far.
Jag upplever fortfarande ingen rädsla, ängslan, ångest eller någon annan negativ känsla utan jag bara liksom flyter med, är närvarande och inget annat. En observatör av mitt eget öde.
Så skjuter de mig. Jag känner kulorna slå in i kroppen och alla går därifrån. Jag ligger kvar på marken och tänker återigen ”Jaha” då det sakta går upp för mig att jag inte alls är död utan lever å det bestämdaste.
Jag ligger en stund för att inte bli upptäckt och ska just till att kravla mig upp för att följa med släkten in i huset igen då min morbror och pappa kommer tillbaka och ser att jag lever.
Det blir en stunds överläggningar men beslutet blir detsamma. ”Vi får använda el den här gången”.
De fixar och trixar med en kabel ett tag och ger sedan mig kabeländarna med orden ”Håll här, det här går fort”.
Jag tror att min far fortfarande är med, men han kan ha blivit utbytt mot en annan av mina morbröder.
Kabeln kittlar i mina händer, men i övrigt händer inget.
Hela släkten kommer ut igen och samlas runt mig för att beskåda sitt misslyckande. Sällskapet upplöses med att min moster säger ”Han får väl leva ett tag till då”.
Sedan vaknade jag.
Jag känner kulorna slåin i kroppen och alla går därifrån