Vana läsare av denna spalt vet att jag är fritidspolitiker.
Vid ett tillfälle fick vi betrakta vad jag skulle vilja kalla för "lokal demokrati i arbete".
Vi hade ovanligt många yrkande och förslag, så beslutordningen var inte helt enkel att räkna ut.
Mötet ajournerades och arbetet satte igång. Jag var själv inte involverad så och kunde betrakta skådespelet från åskådarplats, så att säga.
Först skulle de olika alternativen redas ut och hur de står i förhållande till varandra, sedan skulle den korrekta beslutsordningen fastställas.
Det är minsann inte alltid självklart när olika alternativ ställs mot varandra beroende på utfallet av den föregående röstningen.
Som svar på frågan ”Hur går det där borta?” blev svaret blev lika kort som förklarande:
”Vi har ringt en vän!”
Vännen kom och en ny scen spelades upp. Huvuden hölls ihop och det ritades och mumlades.
Det konfererades om förslagställarnas, frågor och synpunkter bollades fram och tillbaka, och man återvände till de framåtlutade huvudena för mer ritande och mumlande.
En kort retur till förslagsställarna och vi kunde nu dra hela beslutsgången fram till ett beslut.
Även om jag vet att alla inte blev nöjda med det tagna beslutet så var alla nöjda med hur det togs.
Visst tog det en stund att få ihop en korrekt ordning på allt men demokrati måste få ta tid, annars är jag inte så säker på att det är demokrati.
Snabba beslutsvägar i all ära, men hur säkerställer vi att alla fått ta del av informationen, att alla vet vad som ska beslutas, att alla fått sin chans att lyfta sin åsikt?
Ja, inte genom att stressa fram beslut eller beskära mängden människor som är delaktiga i dem.
Demokrati tar tid, och det måste den få göra.
För vad är annars alternativet?
Torbjörn Häggmark
Visst tog det en stund, men demokrati måste få ta tid.