Jag blev pappa väldigt tidigt, inte ens fylld nitton. Frun var ännu yngre. Att påstå att det varit enkelt och en dans på rosor vore inte bara att vara slarvig med sanningen utan också att rent ut sagt våldföra sig på den.
Jättejobbigt har det varit, stundtals. Att vara 19 år gammal, arbetslös och familjeförsörjare är ingen enkel sak.
Krav, förväntningar, skamlösa förslag och rena idiotresor till avlägsna platser för att kanske få ett jobb, det var vardagen. Men, som med det mesta här i livet, så löste det sig till slut och idag vore det dumt att klaga.
För visst finns det fördelar med att ha varit en ung förälder. Idag när barnbarnen kommer är man inte alltför gammal för att kasta sig ut i krumbukter och lekar.
Än fixar man (nåja!) att krypa in under köksbordet i en av filtar byggd koja och bo in sig. Köra runt med bilar, sparka fotboll, bygga flervåningshus med lego, ja allt funkar.
Tja, någorlunda i alla fall. Än så länge.
En annan fördel är att ens egna barn, som nu klivit in i den gyllene eran av livet som kallas medelålder, mer räknas som jämnåriga än tillhörande en annan generation.
Vi får dock ibland frågan att om vi fått chansen att leva om våra liv, hade vi då agerat annorlunda?
Svaret på den frågan är enkel: Nej, aldrig ens på en tisdag.
Inte för att vi bär någon slags fakirliknande längtan till självplågeri eller njuter av att bli plågade av skam, skuld och den allmänna känslan av otillräcklighet .
Nej, det handlar endast och allenast om att vi då inte skulle ha de barn vi har idag.
Risken att förlora dem väger tyngre än möjligheten till en annan ungdom, och det är det helt enkelt inte värt.
Inte ens en tisdag.
Att vara 19 år gammal, arbetslös och familjeförsörjare är ingen enkel sak.