Det är inte länge sedan jag flyttade till Skellefteå. Med nytt jobb och samboskap har intressenterna för framtiden hopat sig. Trevligt för all del, men ibland övergår samtal med näst intill främlingar från vad jobbar du med? till "och när ska ni bli tre där hemma?". Jag överdriver inte, det händer mer än ofta.
Sen när blev den avgörande faktorn för att som nybliven skelleftekvinna agera bebismaskin för att få lov att skatta här? Jag vill understryka att det finns fler sätt än sänghalmens för att bli 80 000 invånare.
Alla unga par har inte siktet inställt på barn som det första strategiska målet i det ljuva livet tillsammans. För vissa står raketkarriär på menyn, eller varför inte en fantastisk konstsamling? Alla har inte heller möjlighet att skaffa barn. Där har vi ytterligare ett argument till varför frågan om ifall en bulle snart planeras att sättas i ugnen är olämplig. Normen pekar visserligen på att vi med tiden skaffar oss en unge eller två, men tillväxt kan lika gärna komma av drivna individer med fingrarna i tusen syltburkar och höga ambitioner för annat. Vanligtvis är jag traditionernas väktare, men även jag vet att det ibland är det nyttigt att ompröva sina traditioner och normer. Intressant är att familjebildandet verkar vara ett av dem ämnen som provocerar och involverar oss mest. Lustigt med tanke på hur privat det egentligen är. Lustigt att skriva en krönika om det kanske den lurige läsaren kontrar med.
I norra Sverige lever vi med problemet att unga kvinnor flyttar härifrån i större utsträckning än unga män. Lösningen på problemet är inte att knyta fast de unga kvinnorna i barnsäng utan snarare motsatsen, att skapa förutsättningar till en meningsfull tillvaro även utan barn. Det är något hela samhället tjänar på, vare sig man längtar efter en jättefamilj eller ett liv på tu man hand.
Micaela Molin
Alla unga par har inte siktet inställt på barn, som det första strategiska målet i det ljuva livet tillsammans.