Jag sitter på glasverandan i mitt himmelrike och ska försöka hitta ett bra ämne för en vardagskrönika. Markören på det tomma worddokumentet blinkar ilsket tillbaka mot mig i det halvdunkla ljuset från ännu en vacker sommarnatt.
Klockan har passerat midnatt och över Byskeälven dansar älvorna i den tunna dimman. På himlen lyser de enstaka molnen varmt rött från solens sista skira ljus och ute på den nyss slagna åkern leker harungarna förtjust med varandra. Från köket slamrar det lite i kastruller då sambon diskar bort dagens middag, egentligen var det min tur att diska men jag har ju en krönika att skriva. Undra hur jag ska kunna förklara det här tomma dokumentet när disken är klar?
Jag tänder min pipa och låter mig också väl smaka av en vällagrad rökig whiskey. Om inte den här miljön resulterar i kreativt skrivande, vad i himmelns namn skulle då kunna göra det? Eller kanske är miljön/ögonblicket för perfekt? Kanske är den här stunden alldeles för bra för att ägna den åt skrivande?
Två gräsänder sträcker, passerar nära verandan på vinande vingar, och går in för landning nere på älven. Nere i den lilla viken simmar det jag länge trodde var en mink. Vid närmare undersökning visade det sig vara bisamråttor. Min misstanke väcktes då krickan hade alla sina ungar kvar trots att minken simmade runt nere i viken varje kväll. Jag som hade dragit upp planer för att i all väsentlighet korta den trodda minkens liv.
Jag lägger pannan i djupa veck och tänker så det värker. Sambon kommer in på verandan och försöker uppmuntra mig genom att komma med olika uppslag, men inget ämne verkar resultera i någon skrivklåda, allt känns hopplöst.
Nej, jag får ringa till Norran i morgon, skämmas och berätta, det blev ingen krönika från Mikael Karlsson den här gången.
Mikael Karlsson
Kanske är den här stunden alldeles för bra för att ägna den åt skrivande?