För ungefär två veckor sedan fyllde jag år och fick då den allra bästa födelsedagspresenten.
Jag skulle åka till Linköping tidigt på morgonen och komma hem sent samma dag för en laseroperation av mitt ena öga, som kanske kunde göra att jag fick tillbaka några procent av min syn.
I tonåren kunde jag se litegrann, men de senaste åren har synen försämrats och till slut kunde jag bara se ljus och mörker.
Nervositeten slog till när jag låg på operationsbritsen och jag åkte in under lasermaskinen. Det blev inte bättre när läkaren började laserbehandlingen och det luktade bränt från mitt öga. Efteråt fick jag en ögonlapp och fick åka hem. Väl på tågstationen slog smärtan till.
Jag föste in sambon på toaletten. Jag grät hejdlöst. Slet bort bandaget och försökte öppna ögat och droppa en bedövningsdroppe, och plötsligt försvann smärtan.
Jag såg mina fingrar, min hand, dörren. Vi gick ut. Jag pekade på allt. Skrattade och grät. Till en början var det som att se en hackig film där bilderna inte riktigt hängde med.
Lyktstolparna började röra sig och blev människor. Bilarna hade starka färger, många detaljer. Alla intryck gjorde mig överväldigad.
Jag gick in på toaletten igen för att se mig själv i spegeln. Samtidigt som jag böjde mig fram och mötte min egen blick gick den automatiska vattenkranen igång. Skrämt hoppade jag till, var inte van att se någon annan titta tillbaka på mig.
”Jag såg mina fingrar, min hand, dörren. Jag pekade på allt. Skrattade och grät.”
På tåget hem stirrade jag på min sambo till han blev generad och bad mig sluta.
Ville väcka barnen när jag kom hem, men lät bli. Min dotter hade jag inte kunnat se sedan hon var liten och min lille son hade jag aldrig sett. Jag väntade till dagen efter och fick den bästa födelsedagspresenten som jag kunde få.
Det är bara några procent men för mig gör det stor skillnad. Ingen vet hur länge jag får behålla min lilla syn, men jag hoppas och tror …
Johanna Vetander Wallmark