Foto: Pressens Bild.
Det är historielektion och januari är snart slut. Utanför klassrumsfönstret ligger skolgården öde och vi pratar om Gustav Vasa och hans söner, samtidigt som vi tillsammans resonerar oss fram. Vi pratar om hur kungarna styrde och hur de ställde och hur det var när Sverige gick från medeltid till Vasatid.
En tidsperiod passerade, en annan tog över och även om Sverige förändrades ganska radikalt på många sätt under den här tiden så gick livet förmodligen sin gilla gång för människorna som levde då. Det var först med tiden, i backspegeln, som det gick att dra slutsatser och se de stora förändringar som onekligen hade skett.
Historielektionen går mot sitt slut och när jag efteråt plockar ihop min dator och mina böcker tänker jag att det är väl så med livet är i stort. Det är inte förrän tiden har passerat som man kan sätta en stämpel på den och dra slutsatser och göra konstateranden. Samt tillskriva den känslor och minnen.
En jobbig höst kan bli en parantes i sammanhanget, likväl som den kan gå till historien som nästintill outhärdlig. En lycklig sommar kan passera obemärkt förbi, men efteråt få ikonstatus och skrivas in i böckerna för all evig tid.
En kall och ensam vinter kanske inte får sin efterskrift förrän man tagit av sig tjocksockarna och insupit ljuset som obarmhärtigt skiner in genom de bortglömda fönsterrutorna. Eller så kanske våren tar vid och de dystra minerna som man hade plockas undan och göms i samma skrubb som vinterkängorna.
Man kan helt enkelt inte veta hur tiden man befinner sig i kommer att bli ihågkommen. Vare sig det handlar om då eller nu. Gustav Vasa tog makten i Sverige 1521 och en tidsepok var född, men det visste ingen då. Vi kan inte veta hur historien kommer att skrivas och hur man kommer att se på den i efterhand. Kanske kan det därför vara klokt att tänka på att tiden vi lever i inte blir historia förrän den passerat.
Sofie Hedman
Först då kan man sätta en stämpel på den och dra slutsatser.