Hon drar igen dörren. Jag står i hallen och tittar på dörren, den som brukar vara öppen, men som nu är stängd.
Jag minns hur vi gjorde bokstäverna som sitter på den, hur han skrev deras namn med sina nyfunna bokstäver och hur jag klippte ut dem i dekorplast och satte upp dem. Numera bor han i källaren och inte med henne, men nostalgin gör att deras båda namn sitter kvar på dörren till hennes rum.
Det ser annorlunda ut därinne. Vi rensade, sorterade och vi kastade. Vi körde bort fem stora sopsäckar med icke önskade saker, såsom trasiga plastleksaker från Mc Donalds och pyssel från en tid som inte är nu. Hon var skoningslös och vi följde med i rensandet, för ut skulle det lilla barnets saker och rummet skulle göras redo för den större flickan.
Vårt köksbord är därför tomt numera. Borta är det ständiga pysslet, limflaskan, tejprullen och pennorna. Två ljusstakar och en doftpelargon pryder bordet och jag vet att jag bannat pysslet, men nu saknar jag det oerhört. Saknar henne vid köksbordet, böjd över pärlplattan eller konstverket. Jag saknar till och med det kaos som hennes skapande förde med sig.
Hon är kvar, men längre bort numera. Hon har ett rum som hon vill vara i, nu när det känns som om det harmonierar med den ålder och det känsloläge hon befinner sig i.
Jag förstår och unnar henne lyckan hon känner när hon drar igen dörren och lever sitt liv bakom den, men mitt föräldraskap mår inte gott av utanförskapet det ibland innebär att vara förälder till ett äldre barn.
Jag knackar på dörren och öppnar den försiktigt. Hon sitter i sängen, med datorn i knäet. Jag kryper upp bredvid henne och frågar vad hon tittar på. Hon visar mig ett klipp på Youtube och berättar ingående hur det varit på skolan under dagen.
Då inser jag att dörrar kan stängas och tiden kan flyga, men så länge jag får tillgång till deras liv är allt rätt fint ändå.
Sofie Hedman
Hon lever sitt liv bakom dörren och jag unnar henne det.